Nosokomial infektion

definition

Nosocomial kommer från det grekiska "nosos" = sjukdom och "komein" = att ta hand om. Nosokomial infektion är en infektionssjukdom som uppstår under eller efter en vistelse på ett sjukhus eller annan sjukvårdsinrättning.

Dessa anläggningar inkluderar också vårdhem och ålderdomshem. Man talar om en nosokomial infektion om sjukdomen 48 timmar tidigast eller inträffar senare efter tillträde till respektive medicinska anläggning. Varje infektion som inträffar innan den kallas a öppenvården hänvisas till, eller kanske inte säkert klassificeras som nosocomial.

Grundorsak

Det som kännetecknar nosokomiala infektioner är den olika bakteriespektrum än med konventionella polikliniska bakterier. Så den främsta orsaken är att bo på en plats där dessa bakterier i ökat antal eller som uppmuntrar dem att stärka. Den ökade användningen av antibiotika på sjukhus har resulterat i många bakteriestammar Resistens mot antibiotika kunde utvecklas.

Om en bakterie utvecklar en mekanism för resistens mot ett eller flera antibiotika måste ett starkare antibiotikum användas. Andra "närliggande" bakterier märker också detta, så att säga, och kan sedan utveckla resistens under vissa omständigheter. Det är nu också känt att många patogener utvecklar resistens genom användning av antibiotika i djur i industriell fabriksodling. Motståndet hos MRSA.

pathogen

De orsakande medlen för nosokomiala infektioner är ofta bakterier som naturligt koloniserar kroppen i ett visst fast antal populationer och är i princip inte skadliga. De blir bara skadliga när de vandrar bort från sin ursprungliga kroppsplats eller bärs bort, t.ex. om en avföringskim kommer in i ett hudsår på nedre del av buken eller armen. Om patienten har ett kraftigt försvagat immunsystem (till exempel efter organtransplantation eller benmärgstransplantation) ökar detta mottagligheten för infektion.

Dessa patienter ges läkemedel som är tänkta att stoppa reaktionerna i sitt eget immunsystem. Vissa kemoterapibehandlingar kan också förhindra benmärgen från att producera tillräckligt med immunceller. Om en kropp har utsatts för ökad stress (allvarliga sjukdomar, operationer) är immunsystemet redan stressat och "upptaget" och kan då inte längre kunna slåss mot andra bakterier tillräckligt.

Läs mer om ämnet: Biverkningar vid kemoterapi

En åtskillnad kan göras mellan två stora grupper av bakterier: pöl och luftburna bakterier.

Våt- eller pölkämtar inkluderar: Pseudomonas, Legionella, E. coli, Proteus, Enterobacter och anaerobes. De kallas pölskimar eftersom de överförs genom ”våta vägar” på sjukhuset. De finns i tvättställ, andningsslangar, inhalationsanordningar, rengöringsmedel som har utspädts för mycket, och sällan även i svaga desinfektionsmedel.

De torra eller luftburna bakterierna är: S. epidermidis (koagulas negativ) och Staphylococcus aureus (koagulas positiv), Enterococcus spp., Candida spp., Mycobacteria. De överförs olika, nämligen via medicinsk personal, inte bär skyddskläder, via förorenade kontaktytor (som täcken, medicinsk utrustning, nattduksbord), rumsluft, men framför allt genom otillräcklig handdesinfektion (vanligaste transmissionsvägen!).

En annan problemgrupp är bakterierna hos de multiresistenta patogenerna, som inte längre kan dödas av flera antibiotika. Den exakta utvecklingen av resistanser är en komplex och ännu inte helt förstås process. Det finns dock vissa riskfaktorer som gynnar utvecklingen av multiresistens. Om en patient är på sjukhuset eller vårdhemmet i mer än fyra dagar eller har en lång sjukhusvistelse, ökar risken jämfört med en patient som bara har en kort vistelse på sjukhuset.

Om en patient ventileras med ett andningsrör i mer än 4-6 dagar ökar också risken för en infektion med flera resistenta bakterier. Luften som vi andas in är fuktig och uppmuntrar därmed till penetrationen av "pölgrönsarna" och kräver grundlig hygienisk vård.

Öppna hudsår är en lika hotad inträdesplats. Det är nu också känt att antibiotikabehandlingar som är för korta eller behandlingar med fel antibiotika främjar utvecklingen av resistens. Patienter som är särskilt utsatta för torra bakterier kronisk lungsjukdom att ha. Lungorna är utrustade med sina egna försvar, som försvagas vid permanenta eller strukturella sjukdomar.

Det mest kända av de multiresistenta patogenerna är framför allt MRSA, som det rapporteras mer om i media. Det är en bakterie som heter Staphylococcus aureussom koloniserar varje människa som en hudkim och bara blir farlig om den till exempel koloniserar sår eller utvecklar resistens.

M i MRSA står för antibiotikumet methicillin, men kan lika bra stå för "multi", eftersom det vanligtvis är resistent mot många antibiotika. Showen mer multiresistanser VRE (Vancouveromycinresistenta enterokocker). Dessa är tarmkimar som är resistenta mot antibiotikumet vankomycin. Gruppen av ESBL (förväntat spektrum beta-laktamas) är bakterier som bildar ett visst enzym, beta-laktamas, som till exempel gruppen av penicilliner overrides.

Dock har läkemedel utvecklats specifikt mot detta, som hämmar denna mekanism igen och delvis används. därför lätt att kontrollera. Det fruktas särskilt bland läkare Pseudomonas aeruginosa, eftersom det kan orsaka allvarliga sjukdomar och utvecklar allt mer motstånd.

De nämnda bakterierna kan sällan behandlas med antibiotika. I medicinska laboratorier kan vissa tester användas för att ta reda på vilka antibiotika respektive bakterie som fortfarande är känslig för, och dessa kan sedan användas som terapi vid behov.

Hur många nosokomiala infektioner finns det i Tyskland och hur många dödsfall orsakar de?

Att få ett exakt nummer är svårt eftersom det finns inget rapporteringskrav för nosokomiala infektioner. Vissa förbises också eller felaktigt klassificeras som ”öppenvårdsinfektioner”. Mycket sällan finns det fall där en "perfekt frisk" patient plötsligt dör av en nosokomial infektion. Nosokomial infektion är i de flesta fall en komplikation och inte den huvudsakliga orsaken som är ansvarig för patientens död.

Under 2006 inrättade Robert Koch Institute flera stora studier för att bestämma hur många nosokomiala infektioner det finns varje år. Resultaten efter räkning och uppskattning visade följande data: Totalt antas 400 000-600 000 nosokomiala infektioner per år, varav 14 000 beror på MRSA. Cirka 10 000-15 000 patienter dog av sjukhusförvärvade infektioner.

Forskare uppskattar de nuvarande siffrorna högre, men dessa vaga uppskattningar är inte tillförlitliga. En studie från 2016, där Robert Koch-institutet var inblandat, visar till exempel en uppskattning av 90 000 dödsfall som kan tillskrivas nosokomiala infektioner. Beroende på kriterierna enligt vilka en sådan studie är strukturerad kommer antalet ut mer eller mindre.

Det viktigaste här är det tidigt rekommendationer beträffande undvikande av nosokomiala infektioner har förklarats av Robert Koch Institute som en konsekvens och uppdateras regelbundet

Vilken sjukhusförvärvad infektion är den vanligaste?

De vanligaste patogenerna är Escherichia coli, Staphylococcus aureus, Clostridium difficile, Enterococcus faecalis och Enterococcus faecium. En studie från Robert Koch-institutet från 2012 visade följande: De vanligaste nosokomiala sjukdomarna är (i fallande ordning) sårinfektioner (24,7%), urinvägsinfektioner (22,4%) och lunginflammation och luftvägsinfektioner (21,5%) %).

Hur kan du undvika nosokomial infektion?

I princip kan nosokomiala infektioner undvikas genom att försöka bota sjukdomen som främjar dem eller behandla dem så bra som möjligt. Hygieniska åtgärder och en kritisk bedömning av när och vilka medicinska åtgärder som ska vidtas kan förkorta sjukhusvistelser och förhindra nosokomiala infektioner.

I nosokomial lunginflammation (Pneumoni) professionell hand- och enhetsdesinfektion (t.ex. inhalationsanordningar) bör utföras. Inandning av magsaft, saliv eller mat bör förebyggas. Detta kan göras genom att suga av sekretionen med speciella sonder och snabb intubation (dvs att sätta in ett ventilationsrör) vid sväljningsstörningar. Med hjälp av yrkes- och fysioterapi kan också träning genomföras med vilken korrekt svälja kan (åter) läras, eller att underlättar hosta upp från lungorna.

Nosokomiala urinvägsinfektioner kan undvikas genom att inte infoga en inneboende kateter. Det finns också särskilda hygienbestämmelser för installation och utbyte av inneboende katetrar. Sjuksköterskan bör använda stängda urinavloppssystem med en backventil och ett punkteringsaktiverat insamlingssystem. Om man misstänker en urinvägsinfektion kan ett litet urinprov tas rent så att behandling kan initieras i ett tidigt skede.

En urinpåse ska alltid placeras så att den ligger under nivån på urinblåsan, så att urinen inte helt enkelt kan rinna tillbaka. I bästa fall bör avföringsröret inte vara i öglor, så att ingen urin kan samlas i röret, vilket uppmuntrar bakterier att föröka sig. En inneboende kateter är inte en optimal lösning för patienter som ska ha en kateter i mer än 3 dagar.

En så kallad en skulle vara bättre suprapubisk Kateter som går rakt igenom Buksvägg leder in i urinblåsan. Ibland kan det emellertid inte förutses i sjukhusets vardag om en patient kommer att behöva en kateter längre än 3 dagar. Insatser görs också för att kunna avge patienten utan kateter snarare än att göra honom beroende av katetern. Därför används tyvärr för många inhemska katetrar i klinisk vardag.

På nosokomiala sårinfektioner sårhygien spelar en viktig roll. Patienter ska inte ta bort eller byta bandage själva om sår fortfarande är öppna (dvs inte läkt). Vid applicering av plåster och bandage gäller strikta regler och sekvenser, som vård- och sjukvårdspersonal lär sig i ett tidigt skede och vanligtvis följer. En mycket större risk för dålig sårläkning är riskfaktorer som ålderdom och sjukdomar, t.ex. Diabetes mellitus. Ett försvagat immunsystem spelar också en viktig roll här.

Den drabbade delen av kroppen (t.ex. benet) ska höjas och endast bytas av utbildad personal. Patienter kan själva se till att gråtande bandage byts omedelbart. Våthet hänvisar här till överdriven sårutsöndring. När det gäller purulenta inneslutningar bör pusen kunna rinna genom snitt. Du kan också dra ut pus eller överflödigt sårutsöndring ur såret genom att applicera en så kallad sköljning eller dränering. Processen för sårläkning kan också kontrolleras exakt eftersom mängden uppsamlad vätska registreras.

För att skölja och rengöra ett sår, antiseptiska lösningar som Octenisept kommer att använda. På skylt en Blodförgiftning antibiotikabehandling som påverkar hela kroppssystemet kan användas.

Dessutom kan besökare och patienter själva bidra till förbättrade hygienåtgärder genom att använda handdesinfektionen, som finns tillgänglig vid varje sjukhus- och avdelningsentré. Exakta instruktioner för korrekt handdesinfektion finns nu också på toaletterna. Vissa sjukhus har nu också infört ett förbud mot att skaka hand.

Några kliniker har under tiden också börjat kontrollera byte av kläder av medicinsk personal som använder automatiska tvättupphämtningsmaskiner. Det finns också sjukhus där läkare inte längre får bära den kappliknande smocken, utan istället bära kortärmade kasaker.

konsekvenser

Konsekvenserna av en nosokomial infektion kan varieras. Till exempel a nosokomial lunginflammation leda till döds. En nosokomial urinvägsinfektion å andra sidan (som cystit) kan vara ganska ofarlig.

När det gäller sårinfektioner beror det allt på vilken kroppsdel ​​som påverkas, hur stort såret är och i vilket allmänt tillstånd den drabbade patienten är. Sårläkning kan orsaka, t.ex. när man använder en protes (”ny höft”) kan det till och med vara nödvändigt att ta bort protesen.

I princip kan någon bakteriell infektion som inte behandlas med antibiotika, otillräckligt behandlad eller behandlas med fel antibiotika leda till blodförgiftning. Blodförgiftning är en farlig och allvarlig sjukdom som också kan leda till döden.